Del 31

(Justin)

Jag hade pratat med Chaz i över en timme innan jag fick prata med Gaby.

Jag blev glad över att höra hennes röst igen , den var svag och hon grät.

“mår du bra ? Hur är det med dej ? Hur mår babyn?” frågade jag fort.

“nej , dåligt, babyn mår bra.” svarade hon tyst.

Jag suckade glad över att jag inte förlorat mitt barn men ledsen över att min älskling va skadad.

“hur länge måste du stanna på sjukhuset ?” frågade jag.

“jag vet inte , över natten i alla fall…” svarade hon med sin svaga röst.

“vet du?” sa jag , jag hade pratat med mamma om det redan innan.

Mamma sa att det gick bra att hon och babyn bodde hos oss så länge hon hjälpte till lite.

“nej , vadå?” frågade hon.

“imorgon , när jag kommer tycker jag att vi åker hem till dej , du packar allt du behöver i ditt liv , resten lämnar du bakom dej och så flyttar du in hos oss.” sa jag.

“tack , du vet inte hur glad jag är över att slippa se Tom igen…” svarade hon.

Det blev tyst ett tag . “Justin?” frågade hon.

“vadå?” frågade jag.

“idag när han följde efter mej och gjorde det där mot mej, det påminde mej om dagen innan jag träffade dej…” sa hon tyst.

Jag log av minnet , jag log när jag kom ihåg när vi låg i höet och myste , jag kom ihåg när jag första gången mötte hennes blick. Jag kom ihåg när vi va och åt och den där jävla Tyra hällde ut sin milkshake över henne.

Hon fick låna mina kläder och var jätte söt i dom.

“hur började du tänka på det ?” frågade jag när jag kommit på att jag stått tyst alldeles för länge.

“jag vet inte , kanske för att båda skrämmer mej…” sa hon.

Stackars henne att vara rädd för sin egen bror…

Jag suckade .”allt kommer att bli bra … jag lovar , när du flyttar med oss behöver du aldrig se honom igen…” sa jag lugnande. 

“jag tror inte att det är så lätt , han ger inte upp i första taget…” sa hon.

“hur menar du?” frågade jag chockat.

“jo … när han får veta om vårat barn…” började hon , och jag älskade hur hon sa vårat barn. “då kommer han söka upp mej….” sa hon.

“varför då ?” frågade jag

“jag vet inte , han är en sån…” sa hon tyst.

Jag skulle på flyget om en timma och jag hade inte packat färdigt så jag var tvungen att lägga på. “jag måste packa färdigt nu, vi ses imorgon… jag älskar dej…” sa jag.

“jag älskar dej mer..” sa hon.

“omöjligt” sa jag och la på.

Imorgon , imorgon skulle jag träffa henne igen , se in i hennes vackra blåa ögon , kyssa hennes läppar… medans jag packade undrade jag om magen skulle ha växt någonting… tänk om hon var jätte tjock…

Hihi då kunde jag kalla henne tjockis , jag skrattade för mej själv och gick ut mot bilen som väntade på mej och mamma.

“hur mår hon?” frågade mamma när jag kom ut.