hej på er igen! jag här ännu en gång (elin) 

vet nt om ni vill ha bilder i sånna här inlägg, men jag tycker det känns tomt annars! xd 

För länge sen, precis i början när jag började blogga precis här så fick jag en kommentar om att bloggen blivit sämre när jag kom in och en massa sånt, och ja, att mina inlägg inte var bra helt enkelt, det var en tjej som skrev det. nu undrar jag, jag vill ställa frågan till er om ni håller med? 

jag vill gärna att ni säger vad ni tycker om mej / mina inlägg osv.. 

bara så jag får veta vad ni tycker om att jag är här! 

Bieberlove / elin 

jag vill säga tack till er alla läsare! nu dom här inläggen jag har lagt ut har jag verkligen fått många kommentarer och det är jättekul att ni verkligen vill berätta eran åsikt och allting, kommenterar ni mina inlägg lovar jag, jag kommer ALLTID svara på er, för det är ni som är bloggen. så lite bättre kan ni va ändå på att kommentera så kanske våran blogg kommer bli mer ''poppis'' och då kommer ni får mer noveller och mer inlägg! så snälla sprod denna blogg om ni verkligen bryr er om den och verkligen vill ha kvar den! men jag tycker det ä sjukt kul att ni börjar kommentera mer än vad ni gjort förut! 

detta är jag, en bild till er från mej! 

ELIN   KOMMENTARER 

ELIN   LÄSARE 

älskar er alla beliebers! 

btw, vad tror ni om en frågestund här på bloggen?! ALLA KOMMENTERAR  OM NI VILL HA EN FRÅGESTUND OCH FÅ FRÅGA VAD SOM HELST OM OSS, OM JUSTIN OCH OM ALLT NI KAN KOMMA PÅ! NI KAN FÅ FRÅGA MEJ SAKER, TILL JULIA, OCH TILL GABY ! ;D 

VAD TROR NI ? 

XOXO // elin 

-          Okej då, sa jag och reste mej upp och så gick vi mot väntrummet där Jessica, Kenny, Stefan, Christer och min mamma Pattie satt. Alla tittade upp på oss när vi kom och jag kunde se att alla hade gråtit.

-          har dom sagt något än ? frågade jag dom

-          ja , dom är klara med operationen och den gick bra och…

 _____________________________________________________________________

Del 31

Justins perspektiv

…och hon ligger nu i koma, vilket kan ta timmar, dagar, veckor och månader att vakna ur. Men det återstå och se om hon fortsätter kämpa eller ger upp.

-          så det är större chans att hon överlever nu ? frågade jag med en förhoppningar i blicken.

-          Nja, det är svårt att säga men bara hon fortsätter kämpa så kan hon överleva.

-          Hon är stark det vet jag sa min mamma

Timmar blev till dagar, dagar blev till veckor…

Det har nu gått tre veckor sedan det hände, jag sitter på en stol här på sjukhuset varje dag hela tiden. Jag har fått en säng i rummet bredvid Julias där jag sover ibland men oftast sitter jag bredvid henne hela dagarna. Jag har inte ätit nåt på två dagar och mamma bara tjatar hela tiden och jag blir bara mer och mer irriterad och jag har inte duschat på en vecka jag är så ofräsch men jag orkar inte ens bry mej.

Varje dag sjunger jag för henne och berättar hur mycket jag älskar henne. Men det verkar inte hjälpa, hon har inte rört sej på tre veckor.

Jag har ställt in några konserter som jag skulle ha här i Atlanta och intervjuer och signeringar och sådana saker. Jag har inte lämnat sjukhuset på en vecka och jag kan inte lämna henne, jag bara kan inte, tänk om något händer när jag inte är här…

-          Justin åk i alla fall hem och duscha lite fort, du behöver det du luktar skunk. Sa mamma

-          Okej då, men ring om något händer eller om ni får veta något, sa jag och kollade på den livlösa Julia som låg likblek i sin säng och har inte rört en fena på tre veckor.

Jag skyndade mej hem och sprang in i duschen och duschade lite snabbt sen bytte jag kläder till ett par svarta jeans och en grå hoddie.

10 minuter senare var jag på sjukhuset igen och drog med mej stolen jag brukar sitta på och ställde den precis bredvid Julias säng. Jag satte mej på stolen som vanligt och så tog jag hennes han och började sjunga på favorite girl.

I always knew you were the best
The coolest girl I know
So prettier than all the rest
The star of my show… när jag hade sjungit det så känner jag hur hon klämmer min hand. Jag blev helt paff och tog ringklockan som hängde över sängen och tryckte på den röda knappen och in kom massa läkare och började göra massa saker som jag inte visste vad dom gjorde.

När alla läkare hade gått ut ur rummet satte jag mej på stolen igen och tog hennes hand. Jag klämde lite på handen och hon klämde tillbaka.

-          Julia om du hör mej snälla kläm på min hand då, sa jag i förhoppning om att hon ska klämma min hand…men det kom aldrig nån kläm på handen.

-          Justi..n jag kan höra dej och jag kan prata, sa hon med skrovlig röst och jag blev så glad att jag hoppade upp och ner i rummet och var så himla glad. Jag såg hur Julia tittade konstigt på mej men jag brydde mej inte min älskade flickvän hade överlevt och det var så skönt att veta att hon kommer klara sej.

-          Hur länge har jag varit borta? Frågade Julia plötsligt.

-          Tre veckor och två dagar, svarade jag

-          Ojj, vad har du gjort dom veckorna då? Frågade hon nyfiket

-          Suttit här och sjungit för dej och bara väntat på att du ska vakna, sa jag och tittade på hennes ögon som blev våta.

Julias perspektiv

När han sa att han hade suttit här varje dag i tre veckor kunde jag inte hålla tårarna inne. Han var så söt och snäll och han ska bara veta hur mycket jag älskar honom. När jag blir frisk ska jag fixa en överraskning till honom, så mycket som han har gjort för mej så måste ju jag ge nåt tillbaka.

-          Justin nu vill jag faktiskt ha en kyss, sa jag och plutade med läpparna

-          Åh du ska bara veta vad jag har saknat din läppar mot mina, eller i alla fall när dom besvarar mina kyssar för jag har ju faktiskt känt dina läppar mot mina fast utan att du besvarat dom, sa han och tittade lite generat på mej.

 ____________________________________________________________________

jag har sett att det inte går att kommentera del 30 och jag vet inte varför?:(

men nu kan ni väl kommetera iallafall? :D

mera kommer ikväll, ska ut på en skotertur med familj och vänner nu så komemr senare

// Julia